#Brandmansfobi

Varning för långt inlägg!
Jag är bra på att komma på egna ord, jag skulle kunna skriva en hel ordlista med bara ord jag har kommit på. Ett ord som jag använder mycket, åtminstonde på twitter är `brandmansfobi`. Och det är precis som det låter som, fobi mot brandmän. Det ska jag tala om för er, att det är ingen vidare lätt fobi att leva med. Vi börjar från början.
   För si sådär åtta år sedan, när jag var 12 år och gick i grunskolan var det en helt vanlig dag. Jag vill minnas att vi hade ett grupparbete när det plötsligt började tjuta om brandlarmet, ingen ovanlighet på Stallarholmsskolan direkt eftersom detta hände flera gånger i månaden. Vi suckade och gick ut till vår återsamlingsplats. Det var på högstadiet larmet gått, okej ingen rök från taket, säkert någon "cool" elev som tryckt IGEN.
Brandbilarna rullade in på skolgården och rökdykare skickades in, ingen brand idag heller. Rektorn höll tal om att man inte får trycka på brandlarmet om det inte brinner för sjutioelfte gången. Larmet slutade tjuta och vi fick återgå till grupparbetet. Min klass gick tillbaka till barackerna där vi höll till, min grupp stannade vid studieytan och fortsatte jobba med uppgiften. Vi satt vid ett runt bord, jag med utgången till vänster, där det hängde ett blått skynke istället för en dörr.
Vi fokuserade på arbetet när vi hör någon komma med bestämda steg emot oss, vi ser inget eftersom skynket är ivägen men jag hinner tänka att det är rektorn som ska upplysa ännu en gång att det är ajabaja att trycka på brandlarmet. Skynket dras undan och där står inte rektorn, nej där står en fullt påklädd rökdykare. Jag blir både överraskad och rädd och börjar skrika samtidigt som jag på något sätt slänger mig över det runda bordet och hamnar i min klasskompis knä. Jag blev livrädd, bokstavligt talat och den stackars rökdykaren blev nog också rädd.
   Alla har väl blivit rädda någon gång och jag lämnade detta bakom mig. Något jag aldrig förstod var varför pulsen gick upp på mig när brandlarmet startade efter detta. Tillslut la jag ihop 1+1 och kom på att det inte var brandlarmet jag var rädd för utan för brandmännen som kom i samband med larmet. Jag hade utvecklat en fobi mot brandmän, bara att se dem i tidningen gav en pulsökning och på tv var ännu värre. Inget i jämfört med i verkligheten då jag både fick förhöjd puls och började hyperventilera. Det blev som ett handikapp helt enkelt, aldrig någonsin tänkte jag prata med en brandman!
  Tills en dag, jag tränade bågskytte och min tränare informerade mig om att en sjukt duktigt kille skulle komma och hjälpa mig med min teknik. BAM! vilken snygging tänkte jag när han kom och njöt av varje sekund han förklarade olika tekniker. På kvällen berättade mamma att hon fått höra av min tränare att han var brandman, gulp! Jag hade pratat med en brandman, en livs levande brandman!
På en träning på annan ort träffades vi igen, jag minns att jag sa hej men inget mera. Jag stod och tränade när han ställde sig bredvid mig och utbrast "- Jag hörde att du var rädd för brandmän, inte ska du väl vara det. Vi är snälla, vi räddar små katter ur träd." Ungefär vid denna tidpunkten fick jag mig en tankeställare, kanske var det dumt att vara rädd för brandmän.   
   Idag, åtta år senare har jag bestämt mig för att bli av med min brandmansfobi. "Vanliga" människor drömmer mardrömmar om mördare och sånt, jag drömmer om rökdykare. Det har varit mängder utav nätter jag legat vaken tills det har varit dags att gå upp bara för att jag drömt om brandmän.
 Det går sakta men säkert framåt, något som har hjälpt mig massor är tvprogrammet 112 på liv och död. Ju fler program jag tittade på desto mer övertygad blev jag att brandmän är snälla. En som övertygade mig mycket var brandmannen Andreas ifrån programmet. Han verkade vara världens snällaste och jag mailade och tackade honom för att han hjälpt mig en bit påväg. Efter våra mailkonversationer blev jag mer och mer övertygad för varje dag som gick att jag skulle bli av med min brandmansfobi.
Frågan har hela tiden varit hur blir man av med en fobi? Jag har hela tiden utsatt mig mer och mer, jag kan nu se både brandmän på tv och i tidningen utan problem. Faktiskt även brandbilar i verkligheten. Vad blir då nästa steg? Att träffa en brandman in real life? Åh nej, det får nog vänta!
   För några veckor sedan började jag följa en utav brandmännen i 112 på liv och död på twitter, Anders. Och nu har jag kommit till en verklig insikt att brandmän kan vara hur sköna som helst. En dag skrev han till mig : "Om och  när du är i sthlm så hör av dig, så får du göra studiebesök o se hur vi jobbar.. Terapi :-) " Tanken gav mig hjärtklappning, så långt har jag inte kommit i min bearbetning än. Och varje gång mobilen lyste och jag såg att det var ifrån honom, dunk dunk i hjärtat. Det gick dock över fort och nu är det inte längre läskigt att läsa vad han skriver.
Men vet ni? Jag har börjat överväga tanken att hälsa på brandstationen där Anders jobbar, jag har märkt att han verkar totalt ofarlig så varför inte ge det en chans?
Vi får se hur det blir med den saken, jag behöver lite mera tid att övertyga mig själv om att jag klarar detta.
   Jag har nämt detta för några kompisar och fick en rolig kommentar : "- Men du kan ju inte bli av med din brandmansfobi, det är ju liksom Edvina. "
Ni får följa min väg ur brandmansfobin här, om jag en dag åker till Johannes brandstation i Stockholm så lovar jag att berätta det. Men än så länge, i någon vecka till, nöjer jag mig med en twitterkontakt.