"-Hur kände du då?" "-Kändes det okej?" Osv osv.
Vi kom fram till att jag redan nu har kommit en jävla bit på väg mot rätt håll. Och det tåls att säga igen att jag är väldigt stolt över mig själv som gjorde detta.
Hilda och jag började spekulera om nästa steg i det här, och ja det går ju inte att undgå att det är rökdykarmaskerna som det stora problemet ligger vid. Hon började lite snällt att ja, titta på en mask på håll. Man måste ju hela tiden öka "svårighetsgraden" så ja det får väl bli nästa steg.
Vi pratade även om kläderna, och jag är inte helt främmande vid att prova dom om jag ska vara ärlig.
Här någonstans spårade vår diskussion ur totalt och Hilda utbrister:
- "- Edvina, jag ska ha kort på dig när du har brandmanskläder på dig! "
- "- Jag vill även ha ett kort där du har rökdykarmasken på dig plus kläderna"
- "- Och så ska du stå bredvid en fullt påklädd brandman"
Och ja nu när jag har fått lite distans till det, varför inte? Det kan bli ett jävligt roligt minne ifrån den här resan jag har gjort. Observera att både hon och jag ska rama in dessa bilder och ha på väggen ;-)
Så nu har vi målet uppgjort, däremot tror jag att det kommer att ta tid. 8 års fobi får man inte bort hur lätt som helst.
Så, nästa gång då det blir ett besök på brandstationen? Då är mitt personliga mål att åtminstonde prova larmstället. Den tanken har jag vant mig vid nu, och är hyfsat bekväm vid detta. Men maskerna alltså, det är något jävligt läskigt med dom. Bara att se på håll. Jag får mentalt förbereda mig helt enkelt, ett steg i taget.
- Prova larmstället
- Se en rökdykarmask på håll
- Hålla i masken
- Undersöka om det är lika coolt som alla påstår att andas i den
Den där sista bilden däremot... Vi börjar med att jag ska försöka överleva att se en brandman i sitt larmställ. Sedan tar vi det vidare med att kanske se en rökdykare på håll.
( Observera att jag gärna inte kallar rökdykaren för brandman, för nu har jag ju märkt att just brandmannen inte är farlig...)
Och ja överlever jag detta så är det väl lugnt att stå bredvid den också, eller? Och så var alla tre kort tagna, målet slutfört.
Något jag är glad över är att HLR är något branmännen kan, för om jag någongång får hjärtstillestånd så lär det vara när jag ser en rökdykare på nära håll.
Jag sitter nu här med förhöjd puls bara genom att tänka på detta...
När allt detta kommer att ske, det vet jag inte. Men vi ska inte stressa igenom detta, det kanske tar ett halvår eller 10 år innan jag når mitt mål. Så länge jag når målet så är jag nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar