Någongång måste bli den första

Jag är glad över att jag hunnit blivit 21 år innan jag var på min första begravning. Jag har verkligen haft en klump i magen inför detta. Man vet att någongång kommer det att ske. Någongång kommer en människa i min närhet bli en ängel och begravning är oifrånkomligt.
Det tog mig alltså 21 år innan jag fick säga hejdå till en ängel.
Gammelmormor Maj-Britt lämnade jordlivet och fick åter träffa sin Erik. Hon som jag tillbringade alla veckors fredagar hos under min dagmammetid. Blir ofta påmind om dessa fredagar, framförallt när jag ser en äggskivare. Jag kanske råkade att ha sönder en sådan när jag försökte skiva ett ägg med skal på... Pang sa det och stackars Maj-Britt fick lov att köpa ny. Så tokigt det kan gå.
Det har blivit många diskussioner den senaste tiden om min tid hos gammelmormor. Jag minns det som igår när vi stod vid spisfläkten och rökte. Helene rullade mina cigaretter med endast filter såklart. Hade det varit idag så hade väl socialen kommit och hämtat mig... Jag hade en egen behållare till mina och som jag myste när vi stod där och "rökte" tillsammans. Om jag tagit skada av det?! Skulle inte tro det va. Jag röker ju inte ens nu när jag får och tänker inte börja med det heller.
Det bakades bullar, koja byggdes under soffbordet och jag gömde mig alltid i garderoben när vi lekte... Gick runt i pumps och klättrade på stegar för att dammsuga spindelnäten i taket. Vi satt och spanade på olydiga invånare som genade över gräsmattan utanför, det var minsann inte okej.. Det däremot har jag tagit "skada" utav... Jag kan inte gå på en gräsmatta utan att tänka på Maj-Britts ord om att det inte var okej... Så i största möjliga utsträckning går jag runt gräsmattor. Det var något som var jobbigt att ha med sig på mitt sommarjobb när jag var tvungen att springa över en gräsmatta när larmet gick. Men jag gick alltid runt när läget var lugnt igen ;-)
Jag kunde minsann inte ha haft det bättre!
Alla dessa minnen blossades upp när jag satt där i kyrkbänken på begravningen. Jag som gråter utav att se begravningar på tv började ju snyfta så fort kyrkklockorna ringde... Jag förstår såhär i efterhand att det var en ljus begravning, vad det nu betyder... Men den var lättsam och jag är glad att jag fick med mig en fin begravning att ha i ryggsäcken. Den första känns liksom viktigast.

Många fina blommor fick pryda Eriks grav och snart får Maj-Britt vila bredvid honom.

Skulle vilja skriva att det var min första och sista begravning, men det vet jag ju att det inte är. Men man kan väl få önska? Och framför allt att det tar lång tid innan det är dags igen!