Dagen D

I torsdags var det äntligen dags, kl 7 stod jag och hängde på låset utanför centraloperation. Jag som knappt varit nervös inför operationen kände nu att det var på riktigt och fjärilarna i magen kom som ett slag.
Jag fick byta om till sjukhuskläder som var GIGANTISKA, så jag gick in på barnkläderna istället, mycket bekvämare och mer passande.
En sjuksköterska kom och hämtade mig och mamma fick följa med in på uppvaket där det visade sig att jag skulle spendera hela dagen. Det hade kommit in en akut operation under natten som tagit "min" operationssal. Jag passade på att lösa sudoku och tjuvlyssna på andra intagna ;-)
Doktorn kom och pratade och ritade på magen, medicin utdelades och första budet om ny tid kom. Kl 9 skulle det vara dags.
Jo men tjena, nästa bud blev halv 2. Magen skrek efter mat eftersom jag var fastande. Det var bara att gilla läget. Därför blev det ett positivt besked när tiden blev ändrad till strax efter 12.
Nu blev det verkligen på riktigt när nålen var satt och det bara var minuter kvar. Tårarna sprutade och det var riktigt jobbigt. Någongång måste väl nervositeten slå till, det är mänskligt.
Jag blev inrullad på operation och blev omhändertagen utav supergullig operationspersonal. Det blev en "mysig" och lugn stund innan jag somnade.
När jag vaknade igen så är det första jag minns är att det gör förjävligt ont i magen, gallblåsa och gallstenar var borta och endast värken var kvar. Nog för att jag hade förberett mig på att det skulle göra ont, men såhär?!
Äntligen fick jag äta igen och en ostsmörgås har aldrig smakat så bra! Efter små promenader på uppvaket för att bli kissnödig skulle jag få åka hem. Ultraljud visade att jag BORDE varit kissnödig, icke då. Drygt 5 dl tappade dom mig på och med order om att åka till akuten på natten om jag fortfarande inte var kissnödig fick jag åka hem.
Och envisa Edvina tänkte minsann inte åka rullstol ut utan gick istället 30 minuter till bilen. Precis det man tänker på när man är nyopererad?

Väl hemma igen 14 timmar efter att vi åkt på morgonen dracks det te och åts lussekatter. Det var med svårigheter jag tog mig runt, man är inte så värst rörlig efter en gallstensoperation. När jag väl blev kissnödig fick jag nästan tårar i ögonen utav lycka, YES!

Hur jag lyckades att ta mig ner i sängen i liggande läge är fortfarande ett mysterium med den smärtan jag hade.